Samarbete och konflikt

Massförstörelsevapen

Irans massförstörelsevapenprogram har pågått sedan 1980-talet enligt Rafsanjani, Irans f.d. president. Man tror att Iran idag förfogar över anthrax, smittkoppsvirus (variola major), pestbakterier (yersinia pestis), botulinum toxiner (clostridium botulinum), filovirus (ebola, marburg). F.d. Sovjetunionen utvecklade på 1980-talet två mycket virulenta och dödliga varianter av smittkoppsvirus. Viruset kan omvandlas till ett vapen och är extremt dödligt. Utvecklade vacciner skyddar inte mot dessa stammar. Man misstänker att Korea och Iran har vidareutvecklat viruset till ett biovapen.

En avhoppad sovjetisk bioingenjör vid namn Vladimir Pasechnik avslöjade att stammarna hette India 1 och India 67. Dr. Ken Alibek (tidigare Kanatjan Alikbekov, direktör för ryska Biopreparat) bekräftar forskningen. När Sovjetunionen kollapsade 1991 låg stora delar av materialet helt oskyddat och utan övervakning i olåsta frysar. Man tror att materialet smugglades ut ur landet och hamnade i olika terroriststaters ägo.

De ryska stammarna är extremt smittosamma, man påstår i vissa undersökningar att det endast krävs ett tiotal viruspartiklar för att döda en människa. Preparatet är extremt virulent och kan döda människor på upp till 20 km i vindriktningen. Endast själmordsbaserade organisationer kan tänkas använda viruset. Eftersom det vanliga smittkoppsvaccinet inte fungerar kan man förmoda att Iran och Korea har utvecklat ett vaccin för den egna befolkningen och då uppstår ett mardrömsscenario.

Det är hemskt att det ens har skapat dessa vapen för att kunna göra så mycket skada som möjligt. I fel händer skulle dessa vapen ha förödande kosekvenser, som hos potentiella självmordsbombare och fundamentalistiska islamister. Ett fullskaligt kärnvapenkrig betyder i klartext ömsesidig förintelse av de stridande parterna, och även allt annat mänskligt liv också för den delen.

Det är för otäckt för att kunna smälta att det finns sådana destruktiva stridsmedel. Men att avgöra vilket massförstörelsevapan som är värst är bland ABC-stridsmedel, kärnvapen och biologiska vapen är omöjligt. Sådana vapen verkar ofta genom strålning, smitta eller giftverkan. Motsatsen är konventionella vapen, som verkar med kulor, splitter eller tryck och som lätt kan riktas mot önskat mål. Gränsfall mellan dessa kategorier är brand- och rökstridsmedel, minor och vissa klusterbomber som verkar genom små substridsdelar över en stor areal.

Jag anser att det är extremt viktigt med ett nationellt och internationellt samarbete med att förhindra spridning av massförstörelsevapen.

Enligt säkerhetspolisen sker en stats försök att anskaffa produkter med dubbla användningsområden sker oftast enligt etablerade handelsmönster. Det kan därför vara svårt att upptäcka att produkterna ska användas för framställning av massförstörelsevapen. För att kunna göra det krävs kunskaper om det land som köper produkten, slutanvändaren, säljaren och den eventuella marknaden. Detta eftersom det krävs att aktören har både avsikt och förmåga att utveckla massförstörelsevapen för att det ska utgöra ett egentligt hot.

Anskaffningens fyra faser
En aktörs försök att anskaffa massförstörelsevapen omfattar fyra olika faser. Alla faser är nödvändiga, men de kan ske parallellt. Hur lång tid anskaffningsprocessen tar beror på aktörens tekniska nivå samt dennes tillgång till kunskap, ämnen, utrustning och vapensystem.

De olika faserna är:

• Beslut och kompetensuppbyggnad. Ett massförstörelsevapenprogram börjar oftast med ett politiskt beslut om att starta ett sådant program. Det aktuella landet börjar sedan bygga upp sin kompetens inom relevanta forskningsområden. 
• Grundläggande teknologiuppbyggnad. Det aktuella landet börjar tillägna sig de grundläggande teknologierna. De ämnen som behövs inledningsvis börjar att framställas alternativt hittas en lämplig säljare. 
• Kompletterande teknologi och kompetens. Det aktuella landet skaffar kompletterande produkter genom att dölja sitt egentliga motiv och det egentliga mottagarlandet. Det görs till exempel genom att inköp görs via ett täckföretag som är registrerat i ett annat land. 
• Mer sofistikerade vapen. Landet fortsätter att bygga upp, utveckla och modernisera befintliga vapensystem. 

Ett flertal svenska myndigheter deltar i arbetet med att förhindra spridning av massförstörelsevapen. En stor del av arbetet handlar om informationsinsamling och informationsspridning inom området exportkontroll. Inspektionen för strategiska produkter, Tullverket, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen deltar i detta arbete. Inspektionen för strategiska produkter och Strålsäkerhetsmyndigheten arbetar också med exportkontroll. Strålsäkerhetsmyndigheten och Totalförsvarets forskningsinstitut deltar dessutom i olika stödprojekt. Projekten syftar till att hjälpa andra länder med till exempel säkerhetsåtgärder, kontrollfunktioner och destruktionsanläggningar.

Sverige kan uppfattas som en praktisk bas att bedriva anskaffningsverksamhet ifrån. Det öppna svenska samhället gör det enkelt att kartlägga exportmarknaden och etablera kontakter med företag och forskare. En god infrastruktur gör också att det kan vara gynnsamt att använda Sverige som logistisk bas.

Försvaret

Det nya försvaret bygger på en insatsorganisation som består av stående förband och kontraktsförband. Hemvärnet är en viktig del med sina nyinrättade nationella skyddsstyrkor.

Sammanlagt ska försvaret bestå av cirka 50 000 personer, varav 5000 är civilanställda. Soldater, sjömän samt officerare som bemannar de stående och kontraktsförbanden uppgår till cirka 28 000 personer. Hemvärnet får cirka 5000 soldater och de nationella skyddsstyrkorna, som fokuseras till insatser i Sverige bildar ett manskap på cirka 17 000 soldater.

Värnplikten är avskaffad i fredstid men försvaret finns kvar. Sveriges militär ska framöver bestå av frivilliga som ställer upp mot lön.

Jag anser man borde avskaffa försvarsmakten, deras resurser borde omfördelas till polis, räddningstjänst och sjukvård. Försvarsmakten bör reduceras till enbart ickestridande trupper och FN-soldater. Vi har haft fred i 200 år och under dessa år har försvaren bara kostat massa pengar för att kunna ligga i beredskap för en fiende. Sverige bör ses som ett alliansfritt och fredligt folk.

Förenta nationerna (FN)

Förenta nationerna (FN) är en sammanslutning av 192 stater, grundad 24 oktober 1945. Nästan alla världens länder är medlemmar i FN. Medlemskap är öppet ”för alla stater som vill arbeta för fred” och som accepterar de åligganden som FN-stadgan föreskriver och som, enligt organisationens sätt att se på saken, är villiga och kapabla att uppfylla dessa åtaganden.

Generalförsamlingen, FN:s forum för debatt och opinionsbildning, kan inte fatta bindande beslut för medlemsstaterna men kan föreslå resolutioner som fungerar som rekommendationer. Varje stat har en röst. Säkerhetsrådet har huvudansvaret för upprätthållande av fred och säkerhet och består av femton medlemmar, varav fem permanenta. De senare är Frankrike, Kina, Ryska federationen, Storbritannien och USA. Var och en av de permanenta medlemmarna har vetorätt i s.k. intressefrågor, t.ex. om användande av tvångsmedel. Endast Säkerhetsrådet kan anta för medlemmarna bindande resolutioner. Ekonomiska och sociala rådet är underställt generalförsamlingen och handhar ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära uppgifter. Det har ansvar för en lång rad s.k. biträdande organ, t.ex. UNICEF, UNHCR och UNDP. Förvaltarskapsrådet, som övervakar förvaltningen av icke-självstyrande områden, har i dag förlorat det mesta av sin betydelse. Internationella domstolen, FN:s främsta juridiska organ med säte i Haag, kan med bindande verkan avge domar i tvister mellan stater. Sekretariatet består avgeneralsekreteraren och en stor internationell tjänstemannakår, som omfattar högkvarteret i New York och en stor stab i kontor över hela världen, framför allt i Genève i det gamla NF-högkvarteret i Palais des Nations.

Jag anser att FN bidrar till fred och säkerhet som omvärlden behöver, ett gemensamt forum där medlemsländerna tillsammans samarbetar och fattar beslut som stärker världens trygghet. Fördelarna väger upp de möjliga nackdelarna.

EU & EMU 

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska demokratier och utgör den mest långtgående överstatliga organisationen i världen. Samarbetet har sedan dess bildande successivt utvecklats genom att medlemsstaterna gemensamt har antagit nya fördrag. Det senaste fördraget som trädde i kraft var Lissabonfördraget den 1 december 2009. Fördragen utgör, tillsammans med de protokoll som är fogade till dem, unionens primärrätt. Primärrätten reglerar unionens funktionssätt och kan liknas vid en konstitution.

EU består av 27 stater, vilka frivilligt underkastat sig ett system av gemensamma institutioner. Varje medlemsstat har valt att överföra en del av sin egen suveränitet till dessa institutioner, med syftet att tillsammans kunna utöva ett större inflytande. De sju institutionerna är Europaparlamentet, Europeiska rådet,Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbankenoch Europeiska revisionsrätten.

Europeiska rådet leds av en ordförande och består därutöver av medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande. Deras huvudsakliga uppgift är att dra upp riktlinjer för det framtida samarbetet.

Jag anser att EU bidrar till ett mer socialt Europa. All politik syftar i grund och botten till att förbättra människors liv. Det gäller politiken i kommunerna likväl som EU-politiken. Även om makten över socialpolitiken framför allt finns i varje EU-land, måste EU kunna bidra till att höja levnadsstandarden över hela kontinenten. EU har redan bidragit till att arbetsvillkoren och delar av det sociala skyddet förbättrats i många EU-länder. Likabehandling och förbud mot diskriminering är ett utmärkt exempel. Det är ett område där EU kan bidra till att förbättra nationella lagar och till att alla EU-medborgare behandlas lika.

Ekonomiska och monetära unionen (EMU) är enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ett av Europeiska unionens befogenhetsområden. Politikområdet omfattar ekonomisk och monetär politik, och innefattar samtliga medlemsstater, även de som inte har euron som valuta. Vissa delar av EMU, särskilt den monetära politiken, omfattar dock endast de medlemsstater som har euron som valuta. EMU utgör ingen juridisk person, utan är en integrerad del av EU. I fördragen används ofta istället benämningen ”ekonomisk och monetär politik”.

Idén om en gemensam valuta har successivt vuxit fram i takt med att det europeiska samarbetet har blivit allt djupare. Genom fördraget om Europeiska unionen blev ett valutasamarbete formellt möjligt att genomföra, och den 1 januari 1999 infördes euron i euroområdet efter en längre tids förberedelser. Medlemsstaterna som använder euron som valuta har överfört sin beslutanderätt över monetära frågor till europeisk nivå, i synnerhet till Europeiska centralbanken (ECB). Förutom det monetära samarbetet, omfattar EMU också ekonomisk och finansiell samordning.

Under finanskrisen har styrkan i den gemensamma valutan blivit tydlig. Det är inom euro-samarbetet som det funnits ledarskap att styra Europa genom den värsta krisen. Det var euroländernas räddningspaket som på allvar dämpade krisen. Jag tror att Sverige skulle kunna vinna många fördelar på att ha euron som valuta.