Filosofin föddes och utvecklades i antikens Grekland. De första filosoferna sökte sanningen längs vägar som ingen tidigare beträtt och denna strävan resulterade i tänkesätt, som varit en viktig inspirationskälla för de flesta av västerlandets tänkare. Naturligtvis är det inte bara enstaka ord och filosofier som antiken givit eftervärlden. Mycket av den västerländska kulturen över huvud taget har påverkats av den här tidens idéer.
Filosofernas naturvetenskap
Under den här tiden var det de grekiska filosoferna som stod för de naturvetenskapliga landvinningarna i Europa. Naturligtvis hade det funnits vetenskapsmän även i andra kulturer, men det som gjorde just grekerna så framgångsrika berodde mycket på den syn man hade på religionen och sin egen uppgift i världen. Visserligen var gudarna mäktiga men det var människornas uppgift att syna världen och genom sina upptäcker förklara den. Man ansåg att människans uppgift var att tänka, inte att agera. På så sätt kunde de grekiska filosoferna redan tidigt bortse från religiösa förklaringar som "därför att gudarna hade bestämt så". Och den här avsaknaden av begränsningar på religiösa grunder gav vetenskapen en knuff framåt.
Men det var som sagt filosofer som förklarade världen och de tenderade att göra det i mer abstrakta former än vad vi idag är vana vid. Filosofernas syn på vetenskapen gjorde att man mer intresserade sig för det eviga, det oföränderliga. De tidigaste av de grekiska tänkarna var de joniska naturfilosoferna. Dessa vetenskapsmän verkade i de grekiska kolonierna som låg utmed Mindre Asiens kust i Jonien, som området kallades. De intresserade sig främst för de grundläggande frågorna om hur universum ser ut och vad som styr processerna i naturen. Bland annat utvecklade de teorier om att alla materia har sitt ursprung från ett urämne som genom olika processer bildat alla andra ämnen.
Som en utveckling på de joniska vetenskapsmännens teorier byggdes elementläran och som jag tidigare kort redgjort för, atomläran. Elementläran, som introducerades av Empedokles, bygger på de fyra grundelementen: jord, eld, luft och vatten. Genom att kombinera dessa element skulle man kunna bygga upp alla material. Atomläran eller rättare sagt atomteorin går ut på all materia består av odelbara partiklar som kallades för atomos (det grekiska ordet för odelbar). Båda dessa teorier såg dagens ljus under 400-talet före Kristus.
De stora filosoferna
Bland antikens största filosofer finner vi Sokrates, hans lärjunge Platon och i sin tur Platons lärjunge Aristoteles. Alla dessa filosofer är än idag omdiskuterade och räknas fortfarande som de allra största filosoferna genom tiderna.
Sokrates verkade i Aten där han kunde ses gå omkring och diskutera moral med människor han träffade på gatan. Sokrates sätt att undervisa filosofi var annorlunda, och skulle nog kunna definieras som en slags passiv undervisning. Han ställde helt enkelt filosofiska frågor till sina elever som själva fick tänka ut och formulera sina egna svar. Och i stort var det vad hans undervisning gick ut på, istället för låta sina lärjungar kopiera hans egen filosofi ville han att hjälpa individens egen filosofi att gro. Men det här var inte populärt bland de styrande i Aten, Sokrates drog allt fler och fler ungdomar till detta filosoferande och det minskade rekryteringen av krigare till den atenska armén. Dessutom kunde Sokrates helt offentligt ställa frågor till de ledande männen, frågor som inte alltid var så lätta att svara på. Risken fanns ju att Sokrates kunde väcka löje över stadens mäktigaste män. Tillslut ställdes Sokrates inför rätta och dömdes, trots ett gripande försvarstal, till döden av den atenska demokratiska domstolen.
Platon kom sedan Sokrates död för alltid att hata det demokratiska styret i Aten och många av de tidiga dialogerna som Platon skrev kan ses som hyllningar till sin läromästare. I Platons kanske mest kända verk Staten, tecknar han upp ett idealsamhälle som bygger på tre samhällsklasser med varsin funktion. Näringsidkarna skulle skapa materiellt välstånd, det vi idag skulle kalla för hög materiell standard. Militärerna skulle ge staten trygghet mot angrepp utifrån och över detta skulle Styrelsemännen fatta förnuftiga beslut. Och genom styrelsemännens förnuft skulle näringsidkarnas begär rikedomar och militärernas vilja att kriga och därmed riskera att försätta staten i kris, kunna motverkas av dessa högt utbildade män. De män som skulle utgöra statens styrelse skulle först sållas ur en grundskola där alla fria män skulle gå upp till ungefär arton års ålder. De allra bästa eleverna skulle vidareutbildas i tre tioårslånga kurser innan de togs upp i statens styrelse. Först matematik, senare filosofi och slutligen som läring som statstjänsteman. Under de här åren, menade Platon, skulle man bygga upp ett gott förnuft och intellekt. Och denna vikt som Platon lade på förnuftet går som en röd tråd genom hans egen filosofi som kallas för idéläran. Platon menade att den fanns två världar, en sinnesvärld och en idévärld. I sinnesvärlden är allt obeständigt, saker kunde förändras och brytas ner. Något sådant kunde inte ske i idévärlden. Idén om godhet kunde aldrig förändras, däremot kunde en god människa förändras till en elak sådan. På samma sätt kunde en vacker kropp förändras och bli ful, däremot förändrades inte begreppet skönhet. Något vackert kunde inte vara något annat än vackert, det var oföränderligt och det tillhörde därför idévärlden. Platon menade att själen egentligen hörde hemma i idévärlden och bara tillfälligt var bosatt i kroppen, men längtade tillbaka till idévärlden. Och denna längtan kallade han för "Eros", och han påstår att den är högsta av kärlekar.
Istället för att strikt hålla sig till den filosofiska dialogen och därmed förnuftet, författar Platon liknelser om denna perfekta värld, en av de mer kända är den om utopin Atlantis. Platon skrev dessa liknelser och myter för att överbrygga språkets begränsningar och han menade att med hjälp av dessa berättelser kunde människan själva bilda sig en djupare uppfattning än vad något språk kan bilda, ett förnuft.
En av Platons elever, Aristoteles, hävdade mot grundprinciperna i Platons egen värdering. Han menade att sinnesintrycken är början till all kunskap. Men eftersom sinnesintrycken var obeständiga hade de enligt Platon inget större värde. Aristoteles menade däremot att sinnesintrycken och fakta var grundläggande för all kunskap, men att de ej kunde stå var och en för sig. Förnuftet kunde knyta samman olika sinnesintryck och fakta för att på så sätt ge en korrekt helhetsbild. Här förstår man varför Aristoteles filosofi har varit viktig för vetenskapen, hans filosofi återspeglar förvillande likt vetenskapens uppgift, då som nu: att analysera och sammanställa fakta.
Aristoteles skulle bli tidens främste och mest mångsidiga forskare, senare grundade han en forskarskola med en mängd fakulteter med både natur- och samhällsvetenskapliga inriktningar.
Rationell kärlek
I vår professionella litteratur som psykologi, filosofi och sociologi behandlas kärleken ofta rationellt. Som en farlig illusion som väcker orimliga förväntningar hos oss och gör det omöjligt att acceptera det goda som är möjligt i förhållanden. I skönlitteratur däremot ges kärleken uppmärksamhet. En läsare kan känna med huvudpersonen och träda in i en annan människas subjektivitet. Följaktligen blir kärleken i stort sett poeternas, sångtextförfattarnas, romanförfattarnas och filmregissörernas domän. De rationella uppmuntrar icke-passionerad kärlek, de kan ta ett rationellt beslut att engagera sig i någon. Plikt och ansvar värderas högre än känslomässig njutning och sexuell passion. Hoppet är att tämjd kärlek ska vara mindre oregerlig än romantisk kärlek. Romantiker och andra sidan uppfattar det rationella sättet som hjärtlöst. De ser rationalister som känslomässigt grunda, hämmade eller rädda för passioner.
Konflikten mellan de rationella och de romantiska värderingarna är inte ny. Den kan spåras tillbaka till Platons tid. Däremot har 1900-talet inneburit ett avståndstagande till kärleken som ämne att analysera. Psykoanalysen borde vara lämpad för detta då den utgår från fantasin och det undermedvetna.
Dialogen i Platons verk Symposium (Gästabudet) behandlar kärleken och går ut på att finna kärlekens rätta väsen. I Symposion resonerar en samling högt uppstående män, som handlingen kretsar kring. De resonerar kring Eros och kärleken. Tills sist presenterar Sokrates den sanna kunskapen och kärlekens rätta väsen. Hur kärleken till det sköna kan fungera som en väg till sanningen. Han förklarar mannens dragning och kärlek till kvinnan som en längtan efter odödlighet. Kärleken mellan kvinna och man kan resultera i födelse av avkomma och därmed säkras den egna odödligheten eftersom det egna namnet lever vidare. Detta, menar Sokrates och Diotima, är anledningen till mannen älskar kvinnan och hyser begär efter henne.
Faidros är den inledande talaren. Han talar om Eros som den äldste av gudarna och att han står för allt som är gott. För Faidros är den största lyckan för en man att ha en god älskare och att kärleken får de älskande att vilja dö för varandra. Han menar även att Eros trots sin storhet blivit försummats av människorna.
Pausanias talar om att det finns två Eros, den himmelska och den allmänna. Det är den himmelska som är den goda kärleken, den själsliga, medan den allmänna är den kroppliga som i sin rena form är av ondo. Denna själsliga kärlek skulle vara vad som låg till grund för den så kallade gossekärleken. Denna kärlek ansågs vara vida överlägsen kärleken mellan man och kvinna. Även kärlek mellan två vuxna män tycks i Symposion vara överlägset den heterosexuella kärleken.
Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken som även kommit att kallas platonsk kärlek. Fulländad kärlek skulle från att vara kärlek till en individ utvecklas till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden.
I Symposium finns Aristofanes tal handlar om driften mellan människorna och hur denna uppstått. Att människorna från början var av tre kön men att gudarna straffade dem på grund av deras högmod och klöv dem itu. Därav söker människorna ständigt efter sin andra hälft för att uppnå helhet.
